Jag driver en liten försäljnings- och förädlingsverksamhet med dagliljor, Hemerocallis.
Jag säljer befintliga sorter och odlar samtidigt fram nya. Min förhoppning är att en handfull av dessa skall visa sig bra nog att registrera som namnsorter.
Mot en avgift på $20 kan jag få en ny sort registrerad i deras register och på det sättet finns dokumentation av den i “dagliljevärlden”.
Jag måste inte göra denna registrering, men den är att rekommendera. Den ger mig inte ensamrätt till plantan, vem som helst kan senare föröka och sälja den vidare. Vill jag ha ensamrätt måste jag ansöka om Plant Breeders Rights, vilket är mer kostsamt. En kostsam EUregistrering är totalt omöjlig för mig, jag gör en mycket blygsam vinst och kan inte ta ut någon lön för mitt arbete.
Så här fungerar mycket av förädlings- och försäljningsarbetet av ovanliga trädgårdsväxter idag. Entusiaster som råkar älska en sorts växt, eller flera, tar på sig en stor uppgift med att samla och odla dessa växter. Det blir möjligt genom att man säljer av det man odlar fram. Ofta är man ensam eller nästan ensam i sin nisch, har det som bisyssla eller lever på det, om än knappt.
Blir växten sen populär kanske den tas upp av de större odlarna.
Likadant fungerar det i fröbranschen. De stora företagen säljer nästan bara storsäljare, de små företagen specialiserar sig på udda sorter, gamla sorter, sorter med egenskaper som framför allt passar hobbyodlaren och den som odlar enligt KRAV.
Vad kommer lagförslaget att innebära för dessa företag och deras kunder? Om registreringen blir tvingande är det enda alternativet att stänga verksamheten.
Endast mycket stora företag kan ta på sig registreringskostnaden för sorter.
Kvar blir alltså plantstormarknader med ett mycket begränsat och likriktat sortiment, som om den utvecklingen inte var för långt gången redan idag.
Vi förlorar en hel yrkeskår av mycket kunniga växtmänniskor (eftersom de måste söka sig annan försörjning) och en majoritet av de trädgårdsväxter som finns på marknaden idag.
Fröer tillgängliga för oss hobbyodlare kommer att vara anpassade för industriell odling. Låga ärtor som mognar alla på en gång istället för högväxande sorter som mognar under flera veckor på sommaren. Ett fantastiskt europeiskt sortiment av härliga grönsaker, ofta udda sorter, gamla sorter, sorter som är mer lokalt anpassade kommer att gå förlorade och kanske inte ens finnas kvar i genbankerna.
Efter omfattande protester infördes en del ändringar i lagförslaget i maj i år. Undantag skulle göras för småföretag med färre än 10 anställda, bevarandeorganisationer och liknande. Glädjen blev dock kortvarig. I de senaste kommentarerna rörande lagförslaget vill kommissionärerna för Agriculture och Environment att de föreslagna undantagen för bevarandeorganisationer och småfirmor skall slopas. Det enda undantag som finns kvar är byte mellan privatpersoner och sk “niche market material”, vad jag förstår är det att tolka som lokalt producerat och lokalt försålt.
Vad gör vi nu för att undanta hela växt- och fröproduktionen för hobby/hemodlingen från detta registertvång?
Följden blir annars att vi utarmar det genetiska materialet, förlorar kulturarv och biologisk mångfald, får en tråkigare värld och slår undan fötterna på många odlare/försäljare.
Varför har vi detta lagförslag kan man undra? Jo för att EU vill säkerställa kvalitén på det vi odlar.
Kvalitet för vem?
Med vänlig hälsning och hopp om svar
Anette Nilsson
Husbehovsodlare, dagliljeodlare, växtälskare
